Ledare När Liberalernas partiledare Jan Björklund tackade av MP-språkröret Gustav Fridolin i riksdagen den 30 januari var det med en blinkning till att Björklund själv suttit betydligt längre än Miljöpartiets regler hade tillåtit. Men redan då hade L-ledaren bestämt sig för att efter tolv år inte kandidera för omval, avslöjade han på en pressträff på onsdagen. Han sitter således kvar tills en efterträdare kan väljas på landsmötet i november.

Sedan han tillträdde som partiledare 2007 har partiet förlorat eller legat på oförändrat väljarstöd i de tre riksdagsval som han lett det genom. I de senaste opinionsmätningarna har Liberalerna dessutom rasat under riksdagsspärren. Den senaste nedgången är av allt att döma en konsekvens av att Björklund, trots den interna splittringen, valde att ingå en överenskommelse med och släppa fram en socialdemokratisk statsminister. Detta trots att Liberalerna och Socialdemokraterna har helt olika ideologiska mål för hur ett samhälle bör se ut.

Genom att göra L till en form av passiv stödrörelse till S blir konsekvensen helt väntat att många kärnväljare inte längre känner sig hemma i partiet. Det gäller såväl företrädare som väljare som identifierar sig som höger och i stället har förmåtts stödja en socialdemokratisk regering – allt för att undvika att ge passivt stöd till Sverigedemokraterna. För Björklunds egen del gjordes SD-frågan dessutom personlig på ett för partiet skadligt sätt, efter att han lovade sina barn att aldrig medverka till att ge partiet någon politisk makt. Det var ett klumpigt drag som låste honom och därmed partiet vid en viss ståndpunkt.

Det ironiska är att Björklund genom att, tillsammans med Centerpartiet, vända sig bort från Alliansen skapat ytterligare grogrund för SD att växa. Samma drag har dessutom gjort att opinionen för samarbete med SD börjat svänga bland de moderata och kristdemokratiska väljare som nu lämnas med SD som enda alternativ för samarbete. Enligt en undersökning från Ipsos (3/2) är drygt en tredjedel av M-KD-väljarna positiva till samarbete med SD för att få igenom sin politik.

Att Björklund meddelar sin avgång så snart efter att ha färdigställt januariöverenskommelsen med regeringen sänder onekligen signalen att han flyr från sin egen skapelse. Den person som efterträder honom kommer få på köpet en omstridd överenskommelse som personen i fråga inte varit med att utforma.

Även om Björklund inte själv utser sin efterträdare var han tydlig med att hans arv i form av januariöverenskommelsen skulle ligga fast. Så är det naturligtvis inte. När Björklund är borta äger partiet och den nya partiledaren frågan om partiets inriktning. Det kan fortsätta i S ledband eller vända Liberalerna tillbaka mot Alliansen och det samarbete mellan liberala och konservativa som är en förutsättning för en borgerlig regering. (SNB)