Lisas skolgång har kantats av svårigheter från dag ett. När de andra barnen kunde lämnas till förskoleklass första dagen krävdes det tre veckors inskolning för Lisa. Men även efter det var det ändå fortsatt jättesvårt att lämna till skolan.
Familjen tog upp saken med skolan och berättade att de misstänkte att Lisa hade någon sorts diagnos.
– Skolans svar var att hon är så söt och så snäll och att det inte är något fel på ert barn. Vi svarade att vi aldrig har sagt att det är något fel på vårt barn, men att hon inte funkar som alla andra, berättar Carina.
Lisa maskerade sina svårigheter smart. Hon kom till exempel snart på att det gick att fuskläsa genom att dra fingret över textraderna i en bok med en hastighet som gjorde att det tog lika lång tid för henne att "läsa" som hon såg att det tog för hennes kompisar.
Redan när Lisa började i ettan började hon rymma från skolan.
– Hon rymde så mycket att till slut sa skolan till oss att hon fick ha sin telefon på sig, för att där har vi en app där vi kan se var hon är i realtid och var hon har befunnit sig. De kunde helt enkelt inte hålla koll på henne.
På grund av någon sorts missriktad välvilja fyllde lärarna inte i Lisas frånvaro. Trots att hon inte heller uppnådde målen när hon screenades under årens lopp godkändes hon ändå av liknande "välvilja".
I femman började Lisa i en ny skola. Efter att tidigare ha gått i en skola i ett socioekonomiskt utsatt område hamnade hon nu i en skola i en helt annan miljö, där eleverna var högpresterande och föräldrarna krävande.
– Dit kom Lisa och hon har så stora kunskapsluckor att det inte är riktigt klokt. Det blev verkligen en kulturkrock. Utöver det så kom hon in som en ny elev. Barn med NPF-problematik har ofta väldigt svårt för förändring (NPF: Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
– Vi var väldigt öppna med den nya skolan när det gällde vad Lisa hade för bagage, men här ansåg rektorn att ibland behövs bara miljöombyte för att saker ska bli bättre. Det sattes inte in några som helst stöd eller anpassningar. Lisa höll ihop i skolan och gjorde allt för att anpassa sig, så att de såg inga problem.
Lisa fortsatte på den inslagna vägen, ansträngde sig för att passa in, till sportlovet i femman.
– Efter det kraschade hon. Hon kom inte ur sängen eller soffan och hon slutade att sköta sin hygien. Hon isolerade sig helt från omvärlden. Det var när hon skulle till stallet som var de få tillfällen hon kom upp i veckorna.
– Barn- och ungdomspsykiatrin säger att hon gick in i väggen. Hon var helt utmattad. Hon var som en urvriden disktrasa och klarade inte av något som helst krav. Stallet var det enda som funkade. Utöver det tog hon sig inte utanför dörren.
Carina var hemma och vabbade Lisa på heltid i åtta månader.
– Vi fick ta det i små, små steg. Från början gällde det bara att ta oss utanför dörren.
Vägen tillbaka har varit lång och det har tagit tid. De tog hjälp av en pensionerad lärare som de åkte hem till för lästräning ett par gånger i veckan.
– Det är som att hon har fått posttraumatisk stress för allt som har med lärande att göra. I fem år satt hon i skolan och försökte bara att få allt att hålla ihop. Lärandet har varit ett sådant stort krav att hon fick panik av det.
Återhämtningen fortskred i långsam takt. Hon började träffa skolkurator och klassföreståndare en dag i veckan.
Lisas väg tillbaka fortsatte genom att hon då och då närvarade i skolan på hemkunskapslektionerna. Fler ämnen tillkom och det handlade om sporadisk och kravlös närvaro för att Lisa skulle komma in i rutinerna.
Nu har Lisa börjat i sjuan. Ett mål är att vara i skolan varje dag, men Carina inser att för närvarande är målet ouppnåeligt för dottern.
Carina har genomgående upplevt att personal på dotterns skolor under åren inte har tagit ansvar för hemmasittarproblematiken och inte är tillräckligt lyhörda gentemot föräldrar och barn.
– Man förstår inte och man erkänner inte att man inte har kunskapen om det. Jag inser att problematisk skolfrånvaro och hemmasittande är svårt och komplext. Många tänker att det här är inte min uppgift. Det här ingår inte i min yrkesbeskrivning. Alla måste tänka om. Ansvaret ligger på alla.
Samtidigt har hon även mött undantag – personal som gör skillnad och som tar ansvar.
– Jag tror att en enskild individ på en skola kan göra jättestor skillnad för ett barn.
Carina och Lisa har andra namn och bor inte i Enköpings kommun.