Nathalie Eriksson visar ett fotografi på sin mamma Berit Eriksson när hon var ung.
Berit Eriksson dog, ensam, 77 år gammal.
– Hon hade inte levt klart, säger Natahlie Eriksson, Berits dotter.
Inne i lägenheten i Enköping som hennes mamma bodde i står det kassar och prylar lite överallt, som Nathalie försöker rensa och packa. Det luktar cigarettrök och i vardagsrummet står en vårdsäng på hjul. Det var där Berit gick bort några dagar innan.
De sista veckorna hade hon fått i sig lite pannkaka och näringsdryck. Men övrig mat hade hon avböjt står det i journalanteckningarna som hemtjänsten lämnat i lägenheten till Nathalie.
– Mellan de sista besöken från hemtjänsten den dagen hon dog kanske låg hon ensam och kanske med dödsångest, säger hon med tårar i ögonen.
Som anhörig boendes i en annan stad och med jobb nästan varje dag på sjukhus har Nathalie haft svårt att komma och hälsa på ofta de senaste månaderna. Men hon har ringt sin mamma varje kväll.
– Just kvällen hon dog ringde jag inte, för jag var helt slut. Och ingen ringde mig. Inte ett enda samtal om att mamma var dålig redan tidigare under dagen. Jag hade gärna kommit hit och hållit mamma i handen i livets slutskede.
Hon ifrågasätter varför ingen berättat för henne hur illa det varit senaste månaderna med hennes mamma. Trots att Berit fick beviljade utökade insatser, så sa ingen att hon avböjde måltider, duschar och gåträning gång på gång som var viktiga för att hålla igång kroppen.
Här i sängen dog Nathalies mamma några dagar innan. Hon berättar att hennes mamma tappade lite av livslusten på slutet. "Hon hade inget bank-id och efter beslutet om digitala inköp inom hemtjänsten så låg det på mig, som anhörig och boende i en annan stad, att göra inköp och matlådor. För hon ville handla från sina favoritbutiker men det gick inte". Men ingen berättade för Nathalie att hennes mamma inte åt av maten.
Det gick utför från september förra året när Berit larmade med sitt trygghetslarm, efter att hon fallit ihop hemma i lägenheten. Överläkaren på sjukhuset som ringde till Nathalie sa att det skulle bli palliativ vård eftersom hennes mamma var så smal och flera revben var knäckta. Men tre timmar efter Nathalie kom till sjukhuset vaknar Berit:
– Vad fan gör jag här? Vad har hänt? sa mamma till mig.
Efter att hon fick komma hem igen var det viktigt att äta och träna. Nathalie ville att hennes mamma skulle ansöka om ett särskilt boende för att få hjälp av arbetsterapeut och fysioterapeut för att komma upp igen på fötter. Men istället var det hemtjänstpersonal som fortsatt kom på besök flera gånger om dagen. Och då tackade Berit nej till hjälp.
– Hon hade jättemånga liggsår på ryggen och hälsenorna krymper när man inte får komma upp och träna. Några steg om dagen räcker inte.
Nathalie bläddrar i ett fotoalbum hemma hos mamma Berit.
Nathalie bläddrar i några fotoalbum som finns i lägenheten. Hon berättar om Berits jobb, att hon arbetat som kamrer på polisen och om när hon reste till USA för att hälsa på Nathalie när hon bodde där.
– Någonstans måste personalen ha känt att det inte kändes rätt. Har de berättat för sina chefer att Berit som bott här i många år ligger bara i sängen? Jag tycker inte det är hemtjänstpersonalens fel egentligen, det här är på chefsnivå att göra något när en kund bara tackar nej till hjälp hela tiden. Det finns ju dokumenterat i personalens anteckningar.
Nathalie Eriksson berättar att hennes mamma bott i lägenheten, som tillhör Kryddgårdens omvårdnadsboende, i åtta år.
Vid ett tillfälle några veckor innan Berit gick bort ringde hon sin dotter och sa att hon försökte byta blöja på sig själv i sängen och använde våtservetter. Natahlie säger att hennes mamma inte var dement men ändå ofta tackat nej. Och att personalen inte verkat påstridig.
– Hon ville att jag skulle komma och hjälpa henne men jag hade ingen bil. Det är sånt här personalen ska hjälpa till med.
Hade hon levt idag om du fått veta hur hon haft det?
– Ja, om jag hade fått veta i god tid hur hon haft det och personalen alarmerat till sina chefer så tror jag det, säger Natahlie Eriksson.