Ledare Hemlängtan tynger. Verner von Heidenstam längtade sedan åtta långa år marken och stenarna där barn han lekt. Jonas Love Almqvist frågade vad andra kontinenter kan bjuda när blott Sverige svenska krusbär har. Och Gustaf Fröding går i dikten på strövtåg i hembygden – där det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt.

Förenande för de tre författarnas tankar om hembygden är att den upplevs förlorad. När de skriver dryper det av längtan efter något som inte längre är. ”Minnet är allt som är kvar”, skaldar Fröding.

Kanske är också den oåterkalleliga förlusten bärande. Deras hembygd är en förlorad plats – befolkad av barn som har stelnat till män och av förfäder vars namn har huggits i sten. Den som har drabbats av drömmen om hembygden får, likt Erik Johan Stagnelius i kärleksdikten, konstatera: ”Men aldrig min trånad till målet skall nå.”

Att förälskelsen i dåtiden kan tynga sina bärare framgår även i en aktuell dokumentärfilm. I ”Mattias Karlsson – året fram till valet” (SVT 13/3) följs Sverigedemokraternas chefsideolog. Han längtar tillbaka och romantiserar hembygden. Karlsson talar om svunna tider i Småland. Och framför allt är han missnöjd över utvecklingen. Det var bättre förr.

Att det finns en del att bekymras över stämmer visserligen. Minskad trygghet, risken för en ny finanskris och en allt mer grälsjuk omvärld är några orosmoln. Men om problemen ska lösas lär inte nostalgi vara lämpligt som politiskt riktmärke.

Självklart ska vi lära av tidigare generationers erfarenheter. Vi bör känna tacksamhet inför det folk som våra bördor bar långt före dar – som Johan Ludvig Runeberg har formulerat det i ”Vårt land”. Men drömmare är inga att hålla i handen när det blåser. Sverigedemokraterna är likt andra drömmare skickliga på att måla bilder, men dåliga på att skissa lösningar.

Det är dock inte bara SD:s politiska resa som går mot ett mål bland molnen. Fram tills för några år sedan var det många på båda sidor om den politiska mitten som tjusades av tanken på Sverige som en dynamisk smältdegel av kulturer – ett New York i nationsformat. Sedan kom migrationskrisen. Och det stod snabbt klart att visionen inte klarade av stormtestet.

De som vill göra Sverige antingen multikulturellt eller karikatyrartat svenskt förenas i att de upphöjer dagdrömmeri till tankesmedja. På så vis finns en stor likhet i förhållningssättet till politik mellan väljargrupper som annars framställs som väsensskilda.

SD-väljare har beskrivits som rotade och sökandes tillhörighet i det lokala – hembygden. Dessa ställs mot främst urbana grupper som ofta röstar grönt, liberalt eller vänster och som saknar större koppling till platsen – hembygden. De två grupperna är dock lika goda kålsupare. Deras huvudsakliga politiska riktning är en hopplös längtan någon annanstans.

Men det som behövs för att klara av högst reella problem är inte dagdrömmare utan politiker – gärna gråa och tråkiga – som gräver där de står. (SNB)