Vi befinner oss i det som en gång var Torstuna ålderdomshem, beläget någon mil utanför Enköping. Britta Dalved flyttade in här 1997, men då var huset privatbostad sedan många år:

– Jag träffade min sambo Håkan Wall när han föreläste i pedagogik på en kursgård i Skellefteå. Han tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Två år senare blev det ”på riktigt”. Jag lämnade Umeå för gott, säger Britta Dalved. 

Britta Dalved som är en trägen vänsterpolitiker i fullmäktige, ska strax fylla 75 år. 

– Det var inte så lätt att sluta med politiken, trots åldern. Jag är uppvuxen i en medveten miljö där politiska diskussioner var vardagsmat. Men tro inte att mina jordbrukande föräldrar fanns på vänsterkanten. Pappa Gösta var gammal bondeförbundare. Mamma Hermine folkpartist.

Som om inte det räckte, kom morbror Rune Ångström ofta på besök till familjens gård nära Umeälven. Han var Västerbottens riksdagsman för Folkpartiet och djupt engagerad i de nedrustningsförhandlingar som pågick i Genève. Han bodde i Lycksele och mellanlandade hos familjen.

Britta Dalved blev inte yrkespolitiker som morbrodern även om intresset för rättvisa ”och att samhället borde bistå där det behövs”, växte sig allt starkare hos den nyexaminerade läraren:

– Det var då jag blev vänster på riktigt, även om det dröjde till Enköpingstiden innan jag gick med i partiet, säger Britta Dalved.

Hon berättar om en tid i Umeås alltför snabbt växande förorter och beskrivet det med det korta ordet ”kaos”.

– Det handlade om splittrade familjer, om människor som flyttade in utan en fullt fungerande samhällsstruktur. Brister i allt, den sociala omsorgen, skolan, ja, hela miljön.

Britta Dalved berättar om den gången när en andraklassare kom fram till sin fröken och sa ”Jag har ingen att vara hos, mamma har lämnat oss”.

– Jag tog med henne hem. Flickan fick bo hos mig fram till dess socialen hade gjort klart var hon kunde få sin trygghet tillbaka.

Att Britta skulle bli lärare hade inte varit självklart, ändå var mamma Hermine en god förebild.

– Hon vägrade nämligen att enbart vara bondmora och lyckades klara lärarexamen trots alla barn runt benen. Nästan detsamma gjorde jag. Mitt första barn föddes under tiden på lärarhögskolan medan nummer två var på väg lagom till examen.

Att Britta Dalved fullgjorde sina lärarstudier har hon aldrig ångrat. När de egna barnen var utflugna, när flytten söderut till det fjärran belägna Fjärdhundra var avklarad, väntade en tjänst på Västerängsskolan i Bålsta.

– Jag hade kompletterat mina studier och blivit speciallärare. Min drivkraft var solklar; att alla barn har rätt till den bästa utbildningen efter sina egna förutsättningar. Barn med handikapp riskerar alldeles speciellt att komma i kläm i takt när resurserna minskar, säger hon. 

Rättvisan, alla människors lika värde, är en knallröd tråd när Britta Dalved berättar. Samtalet återvänder gång på gång till barnen:

– I dag är det viktigare än någonsin att ha rätt förälder. Krympande ekonomi och ökad storlek på klasserna bidrar alldeles självklart till att alla barn inte får den uppmärksamhet de har rätt till. 

Britta Dalved avrundar innan det är dags för henne att förbereda kvällens möte i politiken:

– Jag brinner för småfolket, barn och utsatta. Men det är så litet jag ändå kan göra.