Ledare De ska byggas 300 nya laddstolpar på ”vita fläckar” i landet. Det är resultatet av en satsning på 150 miljoner kronor i den kommande höstbudgeten för att främja försäljningen av elbilar. Budgeten är den första som förhandlats fram av januariöverenskommelsens partier – S, MP, C och L – och den är välfylld med klimatåtgärder.

Bakom förslaget om laddstolpar står Centerpartiet som vill göra det möjligt att köra elbil oavsett var i landet man bor. Även Miljöpartiet satsar på intentionen att knyta samman landet i miljövänlig anda, och har fått genom en satsning på nattåg i hela landet.

När det kommer till klimatpolitiken spelar Sverige i den ambitiösa ligan. Men utfallet blir inte alltid därefter. Det stora vurmandet för allehanda miljö- och klimatåtgärder resulterar ofta i spretiga resultat. Som följd uteblir det mer strukturella och konsekventa klimatarbetet. Känslofieringen och det individuella skuldbeläggandet i klimatfrågan lär leda till en passiv självupptagenhet som kommer stjälpa snarare än hjälpa klimatarbetet.

Det som utgör måltavlan i svensk miljö- och klimatpolitik är helt enkelt livsstilen. Genom skatteverktyg ska vissa beteenden uppmuntras och andra skuldbeläggas. Det kanske tydligaste exemplet handlar om hur politiken styr vilka transportmedel människor ska välja – och välja bort.

Många som är beroende av bilen har under Löfvenregeringen fått vänja sig vid att surt hosta upp fler och fler slantar per liter drivmedel. Det stora missnöjet inför utvecklingen har manifesterats i Bensinupproret, som samlar över en halv miljon människor. Att ha en så stark folklig opinion emot förd klimatpolitik kan inte betraktas som ett särskilt gott betyg.

Klimatpolitiken söker efter att styra beteenden, och omfördela till de som man anser gör rätt val. Problemet är bara att långt ifrån alla har råd att göra rätt. Att de flesta inte har ekonomin för att köpa en dyr elbil, även en subventionerad sådan, tar politiken inte hänsyn till. Resultatet blir en orättvis omfördelning, där mindre resursstarka betalar de välbeställdas elbilssubventioner. Och som om det inte var nog med att många inte har råd att byta till en politiskt korrekt elbil, de får dessutom höra att de ska känna klimatskam.

Fler skulle dock ha haft möjlighet att vara med i omställningen, om det inte hade rört sig om så tvära kast. Dieselbilen, som för inte allt för länge sedan sades vara miljövänlig, hade stått sig längre och inte sjunkit i värde i takt med att vinden vände och den började straffbeskattas. De flesta har inte råd att hänga med i den snabba omsättning som gäller vilka fordon som pekas ut som miljövänliga. Att byta bil så fort subventionerna svänger är för den stora merparten inte en möjlig ekonomisk ekvation.

Satsningen på laddstolpar visar på mycket av det som är fel i Sveriges känslostyrda klimatpolitik – den förutsätter en livsstil som många inte kan ha. Men alla ska betala för den.