Förra sensommaren och hösten anlände 90 flyktingar från Ukraina till Åsundagården i Hummelsta som gjorts om till flyktingboende.
En av dem var Roman Tsyhanii som förde sin fru och sina tre barn till Sverige för att rädda dem från kriget. Efter att ha flyttats runt mellan flera olika boenden av Migrationsverket tilldelades han till slut Enköping som sin nya hemkommun.
– Att flyttas runt skapade en stor osäkerhet och stress för mig och min familj så det var skönt att få stanna på ett ställe. Hummelsta är trevligt och vi trivs bra här, säger han.
Olha Hamkiv, en av de andra ukrainare som kom till Åsundagården i fjol, håller med:
– Vi borde först i Strängnäs i ett rum på tolv kvadratmeter. Att komma till Hummelsta och ha ett hus att röra sig i, med ett eget rum för min dotter kändes fantastiskt, säger hon.
Under det gångna året har en ny vardag långsamt tagit form för Roman Tsyhanii och hans familj. Hans barn går i skola och förskola i Enköping och familjen deltar ofta i aktiviteter som arrangeras på boendet av olika volontärorganisationer, allt från lektioner i grundläggande samhällskunskap till cykelturer.
Roman Tsyhanii fyller också stora delar av sin tid med studier i svenska, något han hoppas göra ännu mer i höst när kommunens SFI-verksamhet för ukrainare börjar senare i september.
– Ukrainare i Sverige har väntat i ett och ett halvt år på det. Svenska är svårt och jag vill lära mig mer, språket är avgörande för att bli en del av samhället, säger han.
Även Olha Hamkiv har anpassat sig det nya livet i Sverige. Hon har, som flera andra ukrainare, fått hjälp av kommunen att hitta en lägenhet i Enköping där hon nu bor med sin familj.
– Jag är jätteglad och tacksam för det, det känns som hemma. Nu behöver vi dessutom inte ta bussen till stan för att handla, säger hon.
Men det nya livet i Sverige har också inneburit utmaningar för ukrainarna. Utan personnummer och bank-ID har det varit svårt att ta del av viktig samhällsservice, till exempel att boka läkarbesök. Flera är också oroliga för släkt och vänner som är kvar i hemlandet.
– Min pappa bor kvar nära Lviv och han vill inte fly även om vi bett honom komma till Sverige. Jag kan bara hoppas att han mår bra, säger Ohla Hamkiv.
Likt alla andra ukrainare som flytt till Sverige omfattas Ohla Hamkiv och Roman Tsyhanii av massflyktsdirektivet. De har ett speciellt uppehållstillstånd som gör att de kan stanna i Sverige fram till mars nästa år men om kriget blir långvarigt kan det förlängas. Båda hoppas på att de ska kunna bygga nya liv i Sverige och har därför börjat söka arbete.
Innan kriget arbetade Roman Tsyhanii på en den humanitära hjälporganisationen Caritas där han ansvarade för att bygga relationer med den Ukrainska regeringen och på sikt hoppas han hitta ett liknande jobb.
– Jag vill jobba med någon form av intellektuellt arbete så jag letar efter något som passar mina erfarenheter. Många ukrainare som har flytt hit är högutbildade och jag hoppas vi kan använda våra kompetenser för att stärka det svenska samhället i framtiden, säger han.
Oavsett vad som händer i framtiden har varken Ohla Hamkiv eller Roman Tsyhanii några planer på att återvända till Ukraina , även om kriget skulle ta slut.
– Det är alltid en risk att ha Ryssland som granne. Även om kriget tar slut kan de attackera oss igen så jag vill inte återvända, säger Olha Hamkiv.