Ledare Nyamko Sabunis kandidatur till partiledarposten i Liberalerna är en skänk från ovan. Hennes engagemang är beundransvärt på gränsen till obegripligt. Till skillnad från personer som Birgitta Ohlsson har Sabuni aldrig helgonförklarats av partiet. Detta trots att hon kan sägas ha dött en politisk martyrdöd när hon hellre stod upp för kravställande än daltande identitetspolitik.

Januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte bara befläckat nuvarande partiledaren Jan Björklunds eftermäle utan också splittrat partiet. Det är inte omöjligt att Birgitta Ohlssons plötsliga ointresse av partiledarposten bottnar i en ovilja att ta över ett sjunkande skepp snarare än att hon tröttnat på politiken. Ironiskt nog är Liberalernas tillstånd ett resultat av Björklunds desperata försök att hålla ihop partiet efter hennes uppslitande kuppförsök mot honom.

Det har varit helt öppet vem som ska ta över efter Björklund. Ändå har ingen klivit fram och deklarerat sin kandidatur, förrän nu. Nyamko Sabuni gjorde det i en lång artikel i Liberalernas medlemsorgan Nu.

Stödet för Sabuni finns framför allt bland dem som inte uppskattade att Liberalerna genom januariöverenskommelsen gjorde sig till ett socialdemokratiskt stödparti. Hennes förmodade motkandidat är Erik Ullenhag. Båda har de varit integrationsministrar i regeringen Reinfeldt. Ullenhag har dock inte avslöjat om han avser att kandidera. Möjligen trivs han som ambassadör i Jordanien. Ullenhags stöd återfinns primärt bland dem som även stöder januariöverenskommelsen.

Ullenhag och Sabuni representerar två markant skilda vägval för Liberalerna. Ullenhag är så nära en status quo-kandidat som man kan komma. Han är en något mildare variant av Björklunds mjuka sida och står lätt till vänster om denne. Socialliberalism med en förkärlek för identitetspolitik. Det är ett val som kan förväntas renodla partiets supporterskara.

Sabuni däremot står för en mer krävande liberalism där människors autonomi ligger till grund för ett individuellt ansvarstagande. Integration utan krav är omöjligt då det inte ger människan möjlighet att ta detta ansvar. Sabunis linje är att människor behöver ges förutsättningar snarare än försörjning.

Hon vill åter göra Liberalerna till en bred kyrka där flera röster ryms. Det skulle behövas. Nuvarande partiledningen har lyckats tysta alla avvikande röster, en bedrift om något i just Liberalerna. Ingen annan än Björklund har en tillräcklig plattform för att kunna göra sig hörd. Det är därför inte att undra på att de två huvudkandidaterna båda har lämnat partiet.

Vad för parti vill Liberalerna vara? Ett liberalt borgerligt parti som vill arbeta för ett Sverige med friare medborgare som ansvarar för sina egna liv? Eller är partiet nöjt med att vara ett stödparti till Socialdemokraterna? Det kan säkert få igenom fler vikta pappadagar i föräldraförsäkringen på det viset, men risken ökar också för att partiet tvingas lämna riksdagen.

Tiden är kommen för Liberalerna att bestämma sig.(SNB)