Ledare Varje barn som tvingas bevittna våld mellan närstående är ett för mycket. En utredare som tillsatts av regeringen har med den motiveringen föreslagit att det ska införas ett barnfridsbrott - en kriminalisering av att utöva våld mot närstående som bevittnas av barnen. En riksdagsmajoritet står bakom förslaget som nu skickats på remiss (SR 4/9).

Efter en rundringning av Sveriges Radio Ekot (3/9) kunde det konstateras att det också fanns en riksdagsmajoritet för att kriminalisera så kallad självmordshets. Tongångarna liknade de som vädrades angående ett barnfridsbrott. Flera partiföreträdare menade att det var absurt att detta inte kriminaliserats tidigare.

Eftersom kriminella handlingar regleras i Brottsbalken i lagboken kan det verka naturligt att det är där alla hemskheter hör hemma. Men går det, och är det önskvärt, att lagstifta bort allt som är oönskat? I fallet med barnfridsbrott är det tydligt att det redan har skett ett brott, misshandel, om våld mellan exempelvis två föräldrar har förekommit. Att ytterligare försvåra en sådan utsatt situation genom att barnet ska tvingas vittna mot en förälder kan göra mer ont än gott. Barn som har bevittnat sådant behöver hjälp för att bearbeta dessa trauman. Frågan är om en rättsprocess verkligen underlättar det syftet.

Även att kriminalisera självmordshets bäddar för svåra rättsliga situationer. Dels hamnar den avlidnes fria vilja och ansvar i skymundan. Dels riskerar lagen att bli ett tillhygge för anhöriga som har svårt att acceptera förlusten. Det finns såklart anstötliga fall där påverkan och uppmuntran slutat med att någon tagit sitt liv. Men att söka förklaringar i trakasserier, som redan i dag är straffbart, kan blir ett irrationellt sätt att förklara det som inte går att förklara.

En annan lag som är sprungen ur politisk hetluft är den numera stiftade samtyckeslagen. Ivern att mota tillbaka sexuella övergrepp resulterade i en kritiserad lag, som vände på bevissteken och banade väg för svår rättslig tolkning. Den motiverades ändå med att den skulle ha en normerande effekt. Kommer mannen som misshandlar sin äkta hälft att dra sig för att slå för att han nu också kan straffas för att barnen ser på? Och kan ett självmord förklaras av uppmuntran och kränkningar på nätet? Kan ansvaret för en sådan tragedi utkrävas rättsligt?

Att fördöma beteenden behöver inte alltid vara synonymt med att kriminalisera dem. I många fall är rådande rätt tillräcklig. Att dubbellagstifta blir lätt ett tomt slag i luften, där den politiska poängen blir viktigare än det knepiga utfallet.

Det behövs fler politiker som klarar detta marshmallowtest i självdisciplin – och kan stå emot dessa signalpolitiska lagförslag, med argumenten att de faktiskt är svåra att tillämpa rättsligt. Politiker ska inte använda lagboken som en politisk pamflett.

Stiftas lagar bara för att ta politiska poänger innebär det i bästa fall slappt politiskt hantverk och i värsta fall att förtroendet för rättsväsendet urholkas.