Barn är oroliga för klimatförändringarna. Det har de anledning att vara – FN:s senaste klimatrapport beskriver hur klimatförändringarna går snabbare än väntat. Haven blir varmare, ekosystemen rubbas, det marina livet påverkas, isarna smälter fortare, permafrosten tinar och sjukdomar och naturkatastrofer väntas öka.

Läget är allvarligt, och det är de som är barn och unga vuxna i dag som kommer att få uppleva konsekvenserna. Frågan är hur barn ska kunna växa upp med sådana framtidsutsikter.

Oroliga för naturen

Artikelbild

| Att göra saker tillsammans med andra är ett sätt att hantera oron. Arkivbild.

Maria Ojala, docent i psykologi och forskare vid Örebro universitet, har undersökt hur äldre barn, tonåringar och unga vuxna känner inför klimatkonsekvenserna.

De känner oro. Inte i första hand för sig själva, utan för djur och natur och andra människor. Det är en slags moralisk, altruistisk oro, säger Maria Ojala.

Alla känner förstås inte på samma sätt, förklarar hon. En liten grupp känner inte alls någon oro, medan det vanliga är att barnen och tonåringarna på något sätt oroar sig. Känslorna yttrar sig på olika sätt.

En del distanserar sig. Tänker på annat när klimatet kommer upp, eller gör något roligt för att slippa tänka på det. Andra försöker göra något för att bekämpa förändringarna, som att äta mindre kött eller att åka kollektivt, säger Maria Ojala.
Artikelbild

| Även små barn förstår att något är fel med klimatet. Arkivbild.

Går inte att tiga ihjäl

Att undvika ämnet är ingen bra strategi, barnens oro måste tas på allvar, det är både hon och psykologer som träffar barn överens om.

Vi kan inte mörka för barnen. De ser nyheter och löpsedlar, och alla känner till Greta Thunberg och läser om klimatet, säger Malin Valsö, barnpsykolog som arbetar med organisationsutveckling i skolan.

Vuxna måste prata med barnen utifrån den kunskap som barnet har, förklarar hon. Den skiljer sig förstås åt beroende på ålder. Det gäller att möta barnen där de är.

Lyssna och svara på frågor, säger hon.

Kata Nylén, psykolog med inriktning på barn på Klimatpsykologerna, tycker dock inte att barn ska göras till klimathjältar, som plockar skräp, bara åker tåg och blir vegetarianer. Det är att låta dem ta på sig ett ansvar som de inte ska behöva bära. I stället tycker hon att vuxna ska försöka hitta sätt att engagera sig tillsammans med barnen.

Om man påverkar tillsammans med andra blir det en social rörelse. Därför är sådant som klimatstrejker bra, säger Kata Nylén.

Maria Ojala och Malin Valsö är inne på samma linje.

Att engagera sig kollektivt gör att man känner stöd från andra. Känslan av att kunna påverka ökar, och livet känns mer meningsfullt, säger Maria Ojala.

Hoppet måste leva

Det är viktigt för barn och unga att känna hopp, tycker de.

Om man inte bara sjunker in i problemen utan ser att fler och fler tar problemen på allvar så kan unga känna hopp. Tilltron till olika aktörer kan öka, som miljörörelser, teknisk utveckling, företagsvärlden och politiker, säger hon.

Malin Valsö berättar att många familjer har konflikter och meningsskiljaktigheter om just klimatfrågan.

Många tonåringar är väldigt engagerade. Men jag rekommenderar att inte ta debatten med nära anhöriga. Gör dina egna val, men ta inte konflikten. var snäll och bygg relationer i stället, säger hon.

Det bli nämligen sällan bra, konstaterar hon.

I nära relationer lyssnar man oftast inte när man debatterar, man vill bli lyssnad på i stället. Har man haft en debatt i tre månader vid frukostbordet så hjälper det oftast inte med tre månader till, säger Malin Valsö.