Ledare Polismyndigheten är en av samhällets verkliga mångsysslare. De knappt 30 000 anställda har förutom det rent polisiära arbetet ansvar för bland annat passhantering, hittegods, tillståndsärenden och legala vapen. De utbildade poliser som arbetar i yttre tjänst hanterar också exempelvis bortsprungna djur. Nu lämnar rikspolischef Anders Thornberg ett önskemål att Polisens verksamhet måste bli mer renodlad (SR 5/9).

En konsekvens av att Polismyndigheten finns i hela landet är att resurser läggs på sådant som inte har polisiär relevans. Och när resurserna inte räcker för att hantera brottslighet och otrygghet blir mångsysslandet snabbt ett bekymmer, som Thornberg just påpekar.

Även om det såklart är rimligt att polisen kan vara en hjälpande hand nära människor när det behövs, måste den ökande otryggheten innebära att sådant prioriteras bort. Också de ytterligare myndighetsuppdragen, såsom hittegods och tillståndsärenden, riskerar att ta både tid och resurser i anspråk från ledningen. Det skadar indirekt kärnverksamheten.

Genom att lyfta uppdrag från Polisen som andra myndigheter kan ta över styrs resurserna och energin mot ett sammanhängande mål, i form av ordning och brottsbekämpning. Då kan effekten av omorganisationen, som till slut börjar märkas, nå ännu längre.

Att ta bort ansvarsområden kan underlätta, men att lägga till nya uppgifter som rör Polisens organisering kan i stället skapa ytterligare oreda. Det bör partierna som nu börjat diskutera lösningar på gängvåldet ha i åtanke. Det är naturligt att en stor myndighet tar lång tid på sig att justera verksamheten efter ett nytt system. Åtgärder som snabbt ska stävja våldet bör därför passa väl inom de befintliga ramarna för att kunna ge efterfrågad effekt så fort som möjligt.

Det i grunden rimliga införandet av kommunala poliser, som Moderaterna har förespråkat, riskerar av den anledningen att orsaka mer skada än nytta i nuläget. Ett samspel mellan två olika polisorganisationer bör etableras under en period då den grova brottsligheten är mer kontrollerad än vad som nu är fallet. Då kan exempelvis konkurrensen om personal skapa bättre anställningsvillkor, snarare än att bre på den nuvarande polisbristen. Bara om det är tydligt att den statliga polisen inte kan och inte kommer att kunna hantera våldet och skjutningarna bör kommunala poliser införas som en krisåtgärd.

Insatser mot gängvåldet bör komma så snart som möjligt, men de bör också vara sansade och genomtänkta. Om Polisen avlastas från uppgifter som någon annan kan göra, medan myndigheten tvingas fokusera på arbete som också är obekvämt, blir brottsbekämpningen troligen mer effektiv. Medan den utvecklingen pågår kan anlitade ordningsvakter fungera som ett komplement, trots att den lösningen inte på något sätt är optimal.

När krisläget är ett faktum i vissa områden kan lagom is i magen vara ett nog så effektivt motgift.