Tiden efter hjärtinfarkten var Raili orolig för att dö. "Jag har landat i att om jag tränar, försöker dra ner på stressen och tänker på vad jag äter och dricker, då har jag gjort det jag kan för att inte få en till hjärtinfarkt", säger Raili.
Raili Vägermark har alltid varit aktiv, för det mesta ätit bra och har inga hjärtinfarkter i familjen. Men för drygt ett år sen tog hennes liv en oväntad vändning.
– Det kom som en blixt från klar himmel, säger hon.
Det började som vilken dag som helst. Upp på morgonen och iväg till jobbet på förskolan i Hummelsta. Under en tid hade Raili känt sig hängig, men det var inget hon reflekterat över.
– Trött är man ju ibland, jag tänkte inte på det då. Men med facit i hand så fanns det ju symptom, säger hon.
Raili känner sig krasslig och går hem tidigare från jobbet. Men domningen i armarna och trycket över bröstet viftar hon bort.
– Jag tänkte att det var min nya blodtrycksmedicin, säger hon.
Hon kontaktar ändå vårdcentralen som ber henne ringa dagen efter om det inte går över. Och det går inte över. Raili är inte orolig men ringer tillbaka på morgonen och bokar en tid.
– Kanske fem minuter senare så ringer de upp igen, de vill att jag åker in, säger hon.
Raili åker till akuten men väl på plats visar EKG:t inga tecken på något farligt. I väntan på provsvar spekuleras det om orsaken till symptomen.
– Helt plötsligt flyger dörrarna upp. Ett prov visade att jag hade en pågående hjärtinfarkt, förklarar hon.
Sen blir det bråttom.
– Allt gick så snabbt. Jag låg och tittade på en skruv i taket av ambulansen och tänkte att det här händer inte, jag skulle ju mysa med mina barnbarn ikväll, säger Raili.
Vid Akademiska slussas hon till en operationssal, på vägen dit förklaras det att hon ska genomgå en så kallad ballongvidgning. Ett ingrepp där man är fullt vaken.
– Bredvid mig står läkaren och fixar mitt hjärta och här ligger jag fullt vaken, det var en sån utopi, vad fan händer liksom, säger Raili.
Operationen gick bra men orsaken till hjärtinfarkten är oklar. Raili tänker att det kan vara en kombination av många faktorer, där stress är en stor del.
– Jag som alltid har varit frisk, absolut hade jag högt blodtryck men det fanns inte på min världskarta att få en hjärtinfarkt, säger hon.
Efter hjärtinfarkten fick hon stöd av läkare, psykologer och fysioterapeuter. Teamets stöttning kändes särskilt tryggt när det var dags att våga få upp pulsen igen.
– Ibland tänkte jag att nu får jag en hjärtinfarkt till. Men det är så viktigt att träna efter och hade det inte varit för det fantastiska teamet så hade jag inte vågat ta i som jag gjorde, säger hon.
Även psyket fick sig en törn. Oron för ännu en hjärtinfarkt präglade länge vardagen och dödsångesten var ständigt återkommande.
– Jag kunde gå och lägga mig på kvällen och tänka, kommer jag ens att vakna imorgon?, säger Raili.
I dag är oron lättare att hantera och hon är sitt positiva jag igen. Psykologsamtal har bidragit till att hon inte tänker lika ofta på döden.
– Nu vet jag att jag inte kommer dö imorgon, eller det kan ju ingen veta, skrattar Raili, men jag lever och mår bra just nu.
Raili fortsätter med att stressa ner sin vardag ännu mer. Hon tränar fortfarande för hjärtats skull och blev nyss utskriven. Ett lyckat sluttest visade att ansträngningsnivån på hjärtat har sjunkit från dåvarande 3 000 till nuvarande 20. Raili känner sig starkare, men infarkten finns alltid med i bakhuvudet.
– Jag har inte omvärderat mitt liv eller börjat på klättring, skrattar Raili, men jag tänker annorlunda. Jag bryr mig inte lika mycket om småsaker och jag går inte runt och oroar mig för allt.