Det är en ny sport i Sverige. Svenska hoopersklubben hade sitt första årsmöte tidigare i mars. Det berättar Maria Ahola från Enköping och förklarar att hon har hållit hundrelaterade kurser i 27 år.
– Men jag föll för det här direkt. Det är så enkelt och precis alla kan vara med, säger hon, som är en av instruktörerna när sporten visade upp sig i Kromsta, Litslena på söndagen.
Vad skiljer den från agility?
– Det är inga hopp, vilket gör att den vänder sig även till hundar som är begränsade i sin rörelseförmåga, säger hon.
Det passar dalmatiern Astoria bra, förklarar matte Nika Gramin, som var med och testade. Båda gillade premiären.
Det engelska hoops, bågar eller ringar, är en typ av hinder.
– Vi har staket och tunnlar, och tunnorna som behöver att man ändrar riktning, visar Malin Bång från Sandviken, som berättar att hon redan hållit hoopers-utbildningar.
Charlotte Löfgrens strävhåriga tax, Yago och Maria Gustavssons jack russell Bus jobbar ihop i ena änden av magasinsbyggnaden. Nyfikna nosar de på kameran på väg till nästa båge.
Som avslutning får hund och matte vara ensamma i hallen med tre instruktörer.
Malin Bång förklarar att de svenska reglerna inte är helt klara än, men man tittar på hur övriga Europa gör.
– I Danmark har man kommit lite längre än här, men sporten kommer ursprungligen från USA, säger hon.
I den utvecklade varianten av sporten ska hundföraren befinna sig inne i ett dirigeringsområde och ha kontakt med sin hund som smidigt tar sig runt banan.