Under söndagen lottades kvartsfinalerna i Hockeyettans slutspel. Men när det roliga börjar för 20 lag i ligan har ESK-spelarna plockat ned utrustningen och börjat putsa på golfklubborna.
Så har det sett ut i flera år. Vi får gå tillbaka fem säsonger, till 2019, för att hitta ESK i ett slutspel. Och tolv tillbaka innan dess.
Ännu mer bekymrande statistik är att laget nått spel i allettan endast två gånger på elva säsonger - och de senaste tre säsongerna har laget klarat kontrakt utan kvalspel under de sista omgångarna av vårserien.
Och jo, jag vet det där med att ekonomin är begränsad, priserna på material skjuter i höjden och det är en tuff sponsormarknad i Mälardalen med flertalet närliggande elitlag i massor av sporter.
Men det är ändå för dåliga resultat över tid av en klubb med Enköpings storlek, historia och tradition. 19 raka säsonger i landets tredjeliga är en respektabel svit - men det kan ta en väldigt tråkig ände om man inte bryter mönstret.
Varför ser det ut som det gör?
Jag skulle säga, att mycket av svaret ligger i att för många i spelartruppen inte har drivet att bli bättre.
För många är nöjda där de är, och har inte drivet att tävla hårdare. Det är bekvämt.
Var är den egna kravbilden?
Vi ska komma ihåg att det finns en lång och stark hockeytradition i Enköping. Det är ändå inte alltför längesedan ESK faktiskt spelade i kvalserien till allsvenskan (2010). Två som var med då, och nyligen fick sina tröjor hissade i taket är förre lagkaptenen Andreas Lindquist och gamle skyttekungen Andreaz Persson.
Jag kan aldrig tänka mig att de hade accepterat hur det ser ut nu.
Alla förstår att såhär går inte att hålla på i all evighet.
Till slut halkar man under det där strecket, och till och med åker ned i division två - och då kan det bli väldigt jobbigt att ta sig tillbaka. Fråga bara tidigare topplaget i ettan, Åker/Strängnäs, som kämpar för sin existens i just division två just nu.
Klubben måste bestämma sig. Åt vilket håll vill man gå?
Vill man vara ett lag som har målet att hänga kvar - eller vill utmana uppåt igen?
Efter flera rotationer på tränarsidan och i den sportsliga ledningen de senaste åren, känns det som att det är dags att städa i truppen. Bygga om och få in nytt blod och driv. Det behöver inte kosta mer än det redan gör. Titta på hur exemplevis Hanviken har jobbat sig uppåt i ligan - eller hur Vallentuna har presterat i år. Det är klubbar som har samma, eller till och med mindre, resurser än ESK.
Det är jättefint att ha flest egna produkter i ligan - men håller alla för nivån?
Nej.
Många har spelat i ESK-tröjan under lång tid. Är det dags att tacka för lång och trogen tjänst?
Ja.
Om ESK vill ta sig tillbaka till tidigare nivåer, måste klubben våga ta obekväma beslut och satsa på lite nytt blod.
Spelare vill tävla och som vill sätta en ny vinnarkultur.
För det här håller inte.