Exakt vad som ligger bakom, och vilka bevekelsegrunder han har, vet han förstås bara själv.
Det visar om inte annat på svårigheten att kombinera den ideella världen med den yrkesmässiga. Trots "flera månader av gemensamt utformad arbetsbeskrivning" som ordföranden Fredrik Laurin berättade om.
För var finns de största sponsorerna, de som får alla idrottsföreningar att gå runt vecka ut och vecka in?
Det är alla de ledare och styrelseledamöter som, med arbetsgivarens goda minne - och ibland lite mindre goda - delar sin tid mellan jobbet och fritidssysselsättningen. I alla fall mentalt.
En betydande del driver egna företag, eller har tjänster där de själva kan disponera sin arbetsdag.
Betalningen är samhörighet och känslan att kunna bidra.
På den mellannivå, och ibland lägre än så, som idrotten i Enköping befinner sig, krävs det oerhört mycket att under en vanlig 40-timmarsvecka - med lite övertid under arbetstoppar - verka i den miljön. Att vara visionär, stödjande och ett administrativt nav, vara på alla matcher och göra en del arbetsuppgifter som andra tidigare gjort ideellt.
På ett sätt lite synd för klubben att man inte kunde komma överens med Edstein om att jobba parallellt som chef på VVS-företaget i Stockholm. Det hade i alla fall blivit en ny, lite oväntad indirekt sponsor.
Eller också finns en ny superkraft därute som väntar på jobbet.