Killen i lagoverall lät ärligt glad för pantflaskorna i lördags. Dubbel glädje då. Aktiviteter när lagmedlemmar med gemensamma aktiviteter jobbar ihop pengar till lagkassan gillas. Oavsett om det är innebandyspelare i nedre tonåren, som här, eller andra. Vid sidan av pengarna stärker det gruppen och ger en känsla av sammanhang. Självklart, förstås. Eller..? Det som kräver stort föräldraengagemang blir ibland "Varför bara vi och aldrig dom". För stora krav på tidsinsats kan göra att man tröttnar. "Jag vill ju testa många sporter..." Ett ständigt dilemma det där. Men ibland är det nyttigt med perspektiv.
Den sportsliga verkligheten kom emellan och jag hann aldrig ned till Joar Blå för att lyssna till förre AIK-spelaren och guldhjälten Martin Mutumba, men har under veckan pratat med flera som var där - och var imponerade av hans historia. Eller snarare hans sätt att förmedla den. Att bryta av träningsschemat med att få andra infallsvinklar är avgörande för det samhälle vi vill forma. Utan att ta till för stora ord.
I motgången prövas ledarskapet. Jonas Norgrens start på seriespelet som ansvarig tränare i ESK hockey kunde ha varit poängmässigt bättre. Att efter tredje raka nollpoängaren tålmodigt förklara förväntansnivåer, ha utläggningar om spelarnas revanschlusta och med lugnet i behåll be de som betalat om ursäkt för en otillräcklig insats är naturligtvis en del av hans egen mentala bearbetning och ingår i uppdraget. Men så olika man kan hantera det. "Vändning och vinst i Vallentuna" blir väl en bra rubrik på onsdag kväll?