Inte undra på det. Uppmärksammad när EHF kom fyra i finalspelet av USM på försommaren. Landslagsuppdrag och silver med landslaget i U18-VM. Mycket kretsade runt då 17-årige Arvid Boquist (fyllde 18 häromdagen) när serien startade på höstkanten.
EHF chockstartade; förlorade uppe i Boden men vann resten av division 1-matcherna fram till toppmötet med Lindesberg veckan före jul.
"Jag har haft en ganska konstig start på säsongen med två-tre småskador, vilket har gjort att jag inte har kunnat träna och spela lika mycket och bra som jag har velat, och behöver. Så det finns mer att hämta i alla delar tycker jag", sa han i en EP-intervju i november.
Två månader senare bröt han säsongen. Nu i efterhand förmedlar han känslan av att det känns bättre mentalt att köra rehab och satsa på att bli starkare än tidigare, än att spela och inte kunna gå för fullt.
Att Arvid Boquist skulle lämna EHF, förr eller senare, var självklart. Den allsvenska nivån i Västerås är säkert inte möjlig övre gräns för hur långt han kan nå i karriären; både mamma Jenny och pappa Martin har spelat professionellt, och har förstås bättre insyn än de flesta vad som krävs. Vägen till framgång sällan är spikrak. Det visar om inte annat vinterns skador.
Ännu 15-årige Loke Krantz i ESK Hockey är en annan ung karriär som blir oerhört intressant att följa nu när han snart, med färska U-landskamper i ryggen, lämnar juniorkompisarna i Enköping för fortsatt utveckling i Linköping.