Planering, ekonomi, administration, kvalitet för politiker och ledning betyder något helt annat än vad det betyder i utförande verksamhet.
För politiker och ledning kan det betyda, så här ska det gå till, så här ska det kosta, registrera och redovisa.
För utförande verksamhet kan det betyda, får vi denna dag att fungera?
Varför lyfter ingen den frågan, tvetydigheten?
Det är inte ett dugg konstigt att mellancheferna i den utförande verksamheten slutar eller blir sjukskrivna. En femåring kan räkna ut att ersättningsystemet ”Tid hos kund” inte täcker in alla kostnader som tillkommer i en hemtjänstverksamhet. Att redan från start veta att pengarna aldrig kommer att räcka för verksamhetens behov, ger inte goda förutsättningar för nya mellanchefer.
”Tid hos kund” är den formel som här används inkluderande i styrsystemet New Public Management, NPM. NPM är en term från industrin som blivit en trend i offentliga sektorns/här hemtjänstens administration. NPM tar sin utgångspunkt i att tillgängliga resurser är begränsade och fokuserar på att öka effektiviteten. Centralt är en strävan att göra allt mätbart, så att ledning och politiker på distans ska kunna kontrollera verksamhetens effektivitet och kvalitet, utan att själva befinna sig i kärnverksamheten. Man försöker standardisera kvantitativa indikatorer, kriterier och checklistor för hur verksamheten ska styras.
Hur kan man någonsin tro att hemtjänsten ska kunna komma till rätta med underskott genom optimering av organiseringen ”Tid hos kund”?
Den organiseringen talar ju inte ens om den faktiska kostnaden.
”Tid hos kund” visar när personal checkar in och ut hos ”kunder” Det ingår inte möten, lagenlig dokumentation och planering med och för enskild ”kund”, att ta sig mellan ”kunder” (gång, cykel, bil) eller överföring av information, digitalt eller fysiskt, om ”kunder” mellan de olika arbetsgrupperna/professioner över dygnet.
Jodå, uppger ledning och politiker, resor och andra göromål är inräknade i timersättningen ”Tid hos kund”.
NPM har lett till avprofessionalisering – att tillit till professionen ersätts med styrning mot resultatmål, som inte alltid omfattar professionens värderingar om kvalitet och etiska överväganden.
Hur länge ska detta pågå?
Vilken förståelsemodell är den bästa för medborgarna i Enköping som behöver hemtjänst?
Är det den förståelsen som ledning och politiker har. Vi ansvarar för ekonomin, vi ger verksamheterna verktyg att kolla upp vad verksamheten kostar och gör av med, genom digitala verktyg och administrativa system. Pengar får ni i verksamheterna i efterhand, när ni redovisat ”Tid hos kund”.
Eller är det förståelsen som verksamhetens chefer och medarbetare har. Vi ger alla Enköpings medborgare hjälp i sin vardag utifrån beviljade insatser av biståndshandläggare/ordination av läkare, sjuksköterska, rehabiliterare. Vi vill genom vår professionella roll, det vi utbildat oss till på vetenskapliga grunder och all vår erfarenhet, ge individuella sociala och medicinska insatser av så få personal som möjligt. Vi vill genom våra insatser ge de medborgare vi hjälper möjligheten att behålla sina vanor och sin identitet. Vi vill genom vår professionella analysförmåga se vad enskilda medborgare i stunden och på sikt behöver, med vårt professionella och allmänmänskliga engagemang vill vi avläsa sinnesstämningar för rätt bemötande och känsla för olika människors integritet. Vi vill lirka, avleda och i samtal ingjuta hopp. Som ledare/chef i verksamheterna vet vi att det sociala arbetet/sjukvård är komplext och svårt och som inte går att registrera. Men vi vill vara närvarande och skapa engagemang, arbetsro och trygghet, för vi vill att medarbetarna ska känna sig trygga i sin profession med sitt ansvar och sina arbetsuppgifter.
Förhoppningen för ledning och politiker är väl att de båda förståelsemodellerna ska fungera i symbios. Men de båda krockar och medför kostnader, både vad det gäller ekonomi och hälsa.
[1] Lauvås och Handal, 2015, Handledning och praktisk yrkesteori, Studentlitteratur