Urban Wickman och Khaled Namnoumeh, Rombergskolans två kockar.
Marken är hal när vi klättrar upp på lastkajen. En sådan lastkaj man har gått förbi varje dag när man själv gick i skolan. En sådan lastkaj vars dörr man alltid undrat vad som finns bakom. I dag ska vi äntligen få svaret på våra funderingar.
Vi ringer på dörrklockan och ett par raska fotsteg inifrån senare öppnas dörren. En leende kökschef hälsar mig varmt välkommen in till sin arbetsplats.
Skolköket är ljust och nästan kliniskt rent. Här trängs värmeskåp, bänkar, ugnar och ett stort kokkärl på ett sätt som gör att det inte ser rörigt ut. Varje yta har sitt eget syfte och sin egen historia. Doften av hembakt bröd från ugnen sprider sig i luften och förenas med popmusiken som radion i fönstret pumpar ut.
Urban Wickman har jobbat i skolkök i 20 år. Var av fem år som kökschef på Rombergaskolan i norra delarna av Enköping. Här jobbar han och kollegan Khaled Namnoumeh. Och tillsammans ser de till att Rombergaskolans 229 elever och cirka 20 personal blir mätta och nöjda varje dag.
Matsalens uppställning.
Både Urban Wickman och Khaled Namnoumeh har karriärer som kockar utanför skolans värld sedan innan. Där den sistnämnda har jobbat på restauranger i både Saudiarabien, Indien och Dubai. Men nu står de båda här i matsalen på lågstadieskolan i Romberga och stormtrivs.
– Man får vara kreativ och hitta på nya saker att laga. Arbetstiderna är också väldigt fördelaktiga, speciellt om man själv har barn. Jobbar man på restaurang jobbar man ju ofta kvällar och helger och får inte så mycket tid över för familjen, säger Urban Wickman.
Något som också skiljer sig från att arbeta i en restaurang är gästerna. Att få servera barn snarare än vuxna är något som de båda skolkockarna tycker är väldigt roligt.
– Det är ofta barnen kommer fram för att krama och prata med oss. Vi skojar mycket med barnen och de skojar med oss. Det är som att man är känd, skrattar Khaled Namnoumeh.
Matsalen på Rombergaskolan
Matsalen på Rombergaskolan
Just den goda relationen med barnen är något Urban Wickman lägger stor vikt vid. Han berättar att han tycker att skolmaten ofta får ett oförtjänt dåligt rykte och han tror att det är en attitydfråga. När han själv gick i skolan fanns det samma dåliga rykte som Urban Wickman beskriver.
– Jag tyckte då, precis som de flesta andra eleverna, inte om skolmaten. Det var bara så man skulle tycka. Det dåliga ryktet, tror jag, beror på att det finns en typ av jargong hos många elever att man ska tycka att skolmaten är äcklig. Även fast den inte är det. Därför är det viktigt att prata och diskutera med eleverna när man får chansen. För jag tror inte att de flesta tycker att maten är äcklig i grund och botten.
Urban tyckte, som många andra, inte så bra om skolmaten när han var elev. Nu vill han förändra matupplevelsen för dagens elever. Bland annat genom hembakat bröd.
Men skolmaten har förändrats en del sedan 51-åriga Urban Wickman själv var elev. Han menar på att det skett stora positiva förändringar för skolmaten sedan dess. Mycket halvfabrikat har bytts ut mot rätter som skolkockarna lagar från grunden och skolmaten har fått mer variation. Det som Urban Wickman ser som en av de största förändringarna är dock salladsbuffén.
– När jag gick i skolan minns jag nästan inte om vi ens fick sallad. Möjligtvis en eller två olika grönsaker. Nu har eleverna väldigt många alternativ att välja mellan. Och mycket av det som blir över går att återanvända i nya rätter, förklarar Urban Wickman.
Rombergaskolans salladsbuffé är mycket större än när Urban Wickman själv var elev.
Matråd är också något som visat sig göra skillnad för elevernas matupplevelse. Urban Wickman tycker att det är viktigt att lyssna på elevernas synpunkter och märker han att någon maträtt inte fungerar gör han allt inom ramarna för budget och näringsriktighet för att ändra den så att eleverna ska äta.
Restaurang Romfood. Internationellt namn och internationell känsla med olika nationsflaggor inne i matsalen.
Curry-kycklinggryta och bulgur står på menyn.
Klockan slår halv elva och det är dags att ta emot dagens första hungriga årskurs när Urban Wickman och Khaled Namnoumeh slår upp dörrarna till “Restaurang Romfood”. Kockarnas goda relationer med eleverna märks när kön till maten växer sig större. “Hej Urban” och “Hej Khaled” varvas med klirr från bestick som möter tallrikar och eleverna jag pratar med har bara positiva saker att säga om kockarna och dagens mat.
Allt efter att eleverna strömmar in för att äta kycklinggrytan som serveras och för att skoja och prata med kökspersonalen drar vi oss tillbaka och låter alla sköta sitt. Vi tar oss igenom köket, ser den kliniskt rena lokalen och hör popmusikens dån från radion. Vi tar oss sedan mot dörren ut till lastkajen. Äntligen vet vi vad som gömmer sig bakom den.
